Vi lever i en alltmer globaliserad värld som kännetecknas av att människor rör sig mellan olika länder. Sveriges inträde i den Europeiska unionen (EU) har gett oss nästan oändliga möjligheter att både resa och arbeta i ett annat land än det land där vi föddes. Många människor i det gamla bondesamhället hade aldrig sett Stockholm, men i dag är charterresor till främmande länder något vanligt. Det har aldrig tidigare varit så lätt att resa som nu och vi är mer rörliga än någonsin.

Den här rörligheten gäller också personer som begår brott. Det är inte helt säkert att den som begår ett brott i ett land också bor eller tänker stannar kvar i landet. Internationella ligor, ibland med medlemmar från många olika länder, kan röra sig över nationsgränserna så snabbt att polisen inte hinner med att utreda brott innan ligans medlemmar har lämnat landet.

Ett ökat internationellt samarbete har blivit nödvändigt

Den beskrivna verkligheten har lett till att många länder inser att man måste samarbeta med varandra för att bekämpa brottsligheten. Ett led i ett sådant samarbete är bland annat att

• misstänkta personer ska kunna utlämnas till det land där det pågår en brottsutredning,
• åtalade personer ska kunna utlämnas till ett land där en rättegång ska hållas och
• dömda personer ska kunna utlämnas till ett annat land för att avtjäna ett utdömt fängelsestraff i det landet.

Samarbete inom Norden och EU

De nordiska länderna har sedan mycket lång tid tillbaka haft ett nära samarbete där man sinsemellan överlämnar personer som är brottsmisstänka, åtalade eller dömda. Samarbetet kännetecknas av ett stort förtroende för varandras rättssystem och relativt få villkor för att godta en begäran. På samma sätt är det sedan många år mellan de länder som ingår i EU. Mellan de här länderna brukar man inte använda begreppet utlämnande när man hjälper varandra att samarbeta med brottsbekämpning. I stället pratar man om överlämnande enligt den nordiska arresteringsordern eller överlämnande enligt den europeiska arresteringsordern.

Ett behov av samarbete kring brottsbekämpning kan dock behövas även utanför Norden och EU:s gränser. Resten av inlägget kommer att handla om utlämning utanför Norden och EU.

Utlämningsavtal kan vara en väg till samarbete

Ett sätt att försäkra sig om ett internationellt samarbete är att sluta utlämningsavtal med andra länder. En del länder är inte beredda att samarbeta kring utlämning av brottslingar om man inte har ett utlämningsavtal med det landet som vill ha hjälp. En tanke bakom kravet på avtal är att det egna landets resurser i form av polis och domstolar tas i anspråk när man hjälper ett annat land och då vill man ha vissa garantier för att man själv i framtiden kan få liknande hjälp.

För Sveriges del finns det inget krav på utlämningsavtal för att vi ska hjälpa till vid en utlämningsbegäran från ett annat land. Men från svenskt håll har man ändå kunnat se nyttan av att ha utlämningsavtal med vissa andra länder. Sverige slutit utlämningsavtal med exempelvis

• Australien,
• Kanada,
• USA och
• länder som är medlemmar i Europarådet.

Det finns också konventioner som har tagits fram inom ramen för Förenta nationernas (FN) arbete där medlemsländer förbinder sig att utlämna för en rad allvarliga brott förutsatt att vissa villkor är uppfyllda. Ett exempel på en sådan konvention är FN:s konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen från år 1988. Konventionen togs fram som ett svar på den växande internationella narkotikahandeln som ofta involverade gränsöverskridande brottslighet.

Sverige har vidare ett utlämningssamarbete med internationella domstolar. Samarbetet med den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) finns reglerat i en särskild lag. Det innebär i praktiken att Sverige är skyldigt att gripa och överlämna personer som är eftersökta av domstolen.

Utlämningsrätten utvecklas över tid

De flesta utlämningsavtal i modern tid brukar ha ungefär samma villkor för att en utlämning ska kunna bli aktuell. Många av de utlämningsvillkor som finns har vuxit fram under 1800- och 1900-talen. Utlämningsavtalen beaktar å ena sidan den främmande statens intresse av brottsbekämpning men å andra sidan också den enskilda individens intresse av skydd. Numera kan exempelvis en utlämning vara förenad med vissa villkor kring möjligheten till rättvis rättegång i det andra landet och domstolarna har fått en viktig roll i prövningen av en begäran om utlämning.

Så har det dock inte alltid varit. Om vi tittar långt tillbaka i historien finns det exempel på utlämningsavtal som snarare har varit en del av ett handelsavtal länder emellan. Man har bytt varor och misstänkta brottslingar sinsemellan vid ett och samma tillfälle. Historiskt handlade också många utlämningsavtal främst om att kunna gripa meningsmotståndare till den rådande regimen. Vanliga brottslingar hade man mindre intresse av att gripa och många gånger ansågs landsflykten som ett straff i sig.

Sverige har en särskild lag som heter lag (1957:668) om utlämning för brott. De villkor som finns i den lagen kan vi också hitta i de utlämningsavtal som Sverige har slutit med en rad olika länder. Lagen är till stor del inspirerad av det arbete som togs fram av Europarådet i samband med att medlemsländerna gemensamt tog fram 1957 års europeiska utlämningskonvention.

Villkor för att ett land ska bevilja utlämning

Beviskrav

Ett vanligt villkor för att ett land ska bevilja utlämning tar sikte på brottsutredningen i det andra landet. För att en utlämningsbegäran ska beviljas kräver man att det finns viss bevisning för att den eftersökta personen verkligen har gjort sig skyldig till det som det andra landet påstår. Exempelvis kan det krävas att det land som ansöker om utlämning visar en fällande dom eller ett häktningsbeslut från en inhemsk domstol.

Dubbel straffbarhet

Ett annat vanligt förekommande utlämningsvillkor är kravet på dubbel straffbarhet. Med det menar man att en gärning måste vara straffbar inte bara i det land som vill att en person ska bli utlämnad utan också i det land som hjälper till med utlämningen. Det är så klart rimligt att vi i Sverige enbart kan tänka oss att hjälpa till med utlämning om vi också tycker att det en person har gjort sig skyldig till utomlands är något brottsligt. Inte minst eftersom personen i praktiken kommer att vara frihetsberövad en period i Sverige innan en utlämning rent praktiskt kan genomföras.

Historiskt har Sverige vägrat att lämna ut människor exempelvis för rättegångar som har handlat om straff för att man har lämnat hemlandet. Det finns exempel på diktaturer som har infört undantagslösa utreseförbud för medborgare och när de ändå har lyckats fly har landet begärt dem utlämnade. Vi har inget brott i Sverige som innebär att det är olagligt att lämna Sverige och vi har inte heller ansett att våra resurser ska användas för att människor från andra länder ska straffas för den här typen av brott.

Brott av visst allvar

Det brukar också vara vanligt i utlämningsavtal att brottet ska vara av visst allvar för att man ska hjälpa varandra i ett internationellt samarbete. Exempelvis står det i vår utlämningslag att det aktuella brottet enligt svensk lag ska kunna leda till ett fängelsestraff i ett år eller mer för att utlämning ska kunna beviljas. Om det redan finns ett utdömt straff ska det vara minst fyra månaders fängelse eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid. Om brottet skulle ha varit preskriberat i det landet som får ta emot en utlämningsbegäran kan det också utgöra ett hinder för utlämning.

Förbud mot att utlämna egna medborgare

Många utlämningsavtal har vidare särskilda regler om att egna medborgare inte får lämnas ut. Här finns dock en skiljelinje mellan flera anglosaxiska länder och exempelvis ett land som Sverige. Sverige kan nämligen straffa sina egna medborgare också om de begår brott utomlands, men det är inte alltid möjligt i de anglosaxiska länderna såvida inte brottet rör exempelvis terrorism. För att förhindra att egna medborgare slipper straff för brott som de har gjort sig skyldiga till utomlands har anglosaxiska länder därför historiskt varit beredda att utlämna egna medborgare i en helt annan omfattning än exempelvis Sverige.

Förbud mot utlämning för politiska brott, militära brott och vid risk för allvarlig förföljelse

Andra villkor som finns i många utlämningsavtal kan handla om att länder inte beviljar utlämning om utlämningsbegäran handlar om politiska eller militära brott. Det är också vanligt att avtalen innehåller förbud mot utlämning om den eftersökta personen riskerar allvarlig förföljelse i det land som begär utlämning.

Ett förbud mot utlämning för politiska brott har funnits i utlämningsrätten sedan 1800-talet. Tidigare handlade många utlämningsavtal ofta om att gripa regimens motståndare men nu förändrades synen helt och hållet till regimmotståndarnas fördel. Vid den här tiden genomgick nämligen västvärldens länder en rad demokratiseringsprocesser och ett förbud mot utlämning för politiska brott blev ett sätt för att ge stöd för frihetskämpar och politiska flyktingar. Syftet bakom förbudet var att skydda eftersökta individer från att bli förföljda och på så sätt är förbudet mot utlämning för politiska brott nära sammankopplat med förbudet mot utlämning vid risk för allvarlig förföljelse. I modern tid har man också motiverat förbudet mot utlämning för politiska brott med att en stat inte ska lägga sig i andra staters interna politiska stridigheter.

Tolkningen av vad som är ett politiskt brott är relativt snäv och våldsbrott vid attentat ses ofta som ”icke-politiska” i utlämningssammanhang. Det finns dessutom internationella avtal om bekämpande av terrorism där stater har lovat att inte avstå från utlämning på grund av ett politiskt syfte hos förövaren. Ett sådant exempel är FN:s konvention om bekämpande av terroristbombdåd, den så kallade terroristbombningskonventionen.

Förbudet mot utlämning för militära brott kan säkerligen också motiveras med att de militära brotten har en sådan inrikespolitisk karaktär att de inte lämpar sig för ett internationellt samarbete. Det har också framförts åsikter om att det förtroende för andra länders domstolar som utlämningssamarbetet vilar på inte omfattar militära domstolar.

Ytterligare villkor

Det är dessutom så att det i många utlämningsavtal kan finnas visst utrymme för att beakta humanitära hänsyn vid en utlämningsbegäran. Exempelvis kan personens hälsotillstånd vara en sådan omständighet som får beaktas. En utlämning som strider mot Europakonventionen eller Barnkonventionen kan också avslås av länder som undertecknat dessa.

Det är vidare vanligt att länder som beviljar en utlämning också ställer upp krav på att den som utlämnas inte får dömas för andra brott som har begåtts före utlämningsbegäran än de brott som framgår av den utländska statens begäran. Det här villkoret brukar kallas för specialitetsprincipen. Det måste också den inhemska domstolen beakta vid en rättegång. Om åklagaren vill att rätten ska döma för andra brott än de som finns i utlämningsbegäran måste det land som har beviljat utlämning tillfrågas. Om domstolen dömer för brott som inte omfattas av begäran om utlämning begår den ett rättegångsfel.

På samma sätt brukar länder också ställa upp krav på att den aktuella personen inte får vidareutlämnas till ett tredje land utan medgivande eller att den som utlämnas inte får straffas med döden om ett sådant straff kan dömas ut i det landet som begär utlämning.

Hur hanteras en begäran om utlämning?

I Sverige ska den ansökande staten skicka en begäran om utlämning till Justitiedepartementet. Därefter utreder Riksåklagaren om kraven för utlämning är uppfyllda och under den här tiden kan en åklagare också begära att den eftersökta personen frihetsberövas. Det är tingsrätten i det område där personen befinner sig som prövar åklagarens begäran.

Om personen inte samtycker till utlämning prövar Högsta domstolen om det finns några lagliga hinder mot utlämning. Om Högsta domstolen bedömer att det finns sådana hinder, får regeringen inte bevilja utlämning. Om Högsta domstolen inte ser några hinder är det slutligen regeringen som fattar det formella beslutet om utlämning ska ske. Det finns några exempel genom tiderna där regeringen har vägrat utlämning trots att Högsta domstolen har sagt att det inte fanns några hinder. Då har ofta humanitära överväganden varit avgörande.

Vill du läsa mer om internationellt straffrättsligt samarbete?

Läs också Internationellt rättsligt samarbete – Domarbloggen